En VD i ett börsnoterat bolag bör visa tilltro till sin egen förmåga att leda verksamheten genom att vara aktieägare i bolaget. Det är en princip som länge förespråkats av Aktiespararna och som delas av många institutionella ägare. Redan på 1700-talet uppmärksammade Adam Smith sambandet mellan ägande och prestation. I dag talar vi ofta om “pilotskolan” – idén att ledare bör ha ett ägande, dela risk med aktieägarna och därigenom visa en tro på att bolaget har en framtid.
Att VD:n äger aktier i det egna bolaget är i praktiken norm på Stockholmsbörsen. Däremot varierar omfattningen kraftigt. En genomgång från Affärsvärlden (16 mars 2026) – “Börsens superpiloter – och de med tom depå” – visar tydligt hur stora skillnaderna är.
De VD:ar som äger aktier till ett värde av flera miljarder har ofta en bakgrund som grundare eller arvtagare, där ett initialt innehav vuxit i takt med bolagets värdeutveckling. Deras lön och andra ersättningar är ofta låg i relation till aktieinnehavet. Gemensamt är också ett långsiktigt perspektiv: de har verkat i bolaget under många år och låtit värdeskapandet ske genom aktiekursen snarare än genom löneutveckling.
En VD bör ha minst en årsersättning investerad i det egna bolaget
Om man sätter en enkel tumregel – att en VD bör ha minst en årsersättning investerad i det egna bolaget – klarar endast drygt hälften av börsens 255 VD:ar (anställda sedan 2024) den nivån. Cirka 50 VD:ar har mindre än tre månaders ersättning investerad i aktier. Med ersättning avses här helheten: fast lön, rörliga komponenter, förmåner och pensionsavsättningar.
Det finns förmildrande omständigheter. I vissa fall har aktien fallit kraftigt efter att VD:n investerat. Det rimliga i ett sådant läge är dock att VD:n återkommer som köpare. Uteblivna köp skickar signaler – och marknaden är snabb på att tolka dem. Tre av börsens VD:ar saknar helt aktieinnehav, vilket väcker legitima frågor. I andra fall kan ett lågt innehav förklaras av att VD:n nyligen tillträtt i ett bolag under finansiell press.
Forskningen ger inte en entydig bild. En amerikansk studie från 2014 visar att bolag där VD äger mer än 10 procent av bolaget tenderar att överprestera. Förklaringen ligger i ökat engagemang och informationsövertag. Samtidigt pekar andra studier på riskerna när ägandet blir alltför koncentrerat – minoritetsägarnas intressen kan komma i skymundan.
Respekt för insiderregler
Min slutsats är att en VD ska äga “lagom” – men lagom är inte statiskt. Det bör öka över tid. Ju längre en VD verkar i bolaget, desto större bör det relativa ägandet vara i förhållande till den totala ersättningen. Ett disciplinerat och regelbundet aktieköpande – med tydlig respekt för insiderregler, exempelvis i anslutning till rapportperioder – stärker både trovärdighet och långsiktighet.
Samtidigt är det rimligt att en VD ges möjlighet till riskspridning. Ett alltför ensidigt ekonomiskt beroende av det egna bolaget är varken sunt eller hållbart, vare sig för individen eller för bolaget. Här spelar även pensionslösningar en viktig roll. Självklart ska investeringar i konkurrerande verksamheter undvikas, och dialog med styrelsen kring VD:ns agerande är en självklar hygienfaktor.
Kapitalallokering
I slutänden handlar detta inte om procentsatser – utan om ledarskapets trovärdighet. Kapitalallokering är en av de mest kraftfulla signalerna en VD kan skicka. Marknaden lyssnar inte bara på vad som sägs i kvartalsrapporter och kapitalmarknadsdagar – den läser vad ledningen faktiskt gör med sina egna pengar.
En VD som konsekvent investerar i sitt bolag visar inte bara tro – utan tar ansvar, delar risk och bygger förtroende över tid. Det är där verkligt förtroende byggs, och i en marknad där förtroende är hårdvaluta är det inte ett “nice to have”. Det är en konkurrensfördel.


