Här kan du läsa Titti Hammarlings bidrag i Finska Akademiens bok Kommunikation. ”Bakom all kommunikation finns människan. Där står du och jag.”
Ett god morgon till egna familjen och sedan god morgon till hundratals twitterföljare och FB-vänner. Och inte alltid i den ordningen. I stället för en intern historia i slutna rum kan ens morgonhälsning i dag snabbt skickas ut över världen. Och ja, det handlar naturligtvis inte bara om morgonhälsningar när vi kommunicerar en masse. Befintlig information finns några klick bort och det vi vill dela med andra lämnar med ett mjukt enter.
Kommunikation hör intimt samman med begreppet människa, både på det privata planet och på offentliga arenor. Utan kommunikation kan ingen människa, inget företag, ingen organisation växa sig sund och framgångsrik. Men våra sätt att kommunicera förändras ständigt. Språket utvecklas, liksom vårt sätt att framföra budskap. Vi erbjuds i osannolik takt nya kommunikationskanaler som ska göra det möjligt för oss att kommunicera bättre. Snabbare. Effektivare.
Om vi traditionellt har fokuserat främst på sändare och mottagare av ett budskap, så handlar det nu i stället mer om hur vi aktivt söker upp och aktivt delar, det vill säga skickar vidare intressant informationen.
Vi är uppenbart i ett paradigmskifte. Våra kommunikations- och socialiseringsmönster förändras. Tekniska lösningar som möjliggör dessa mönster börjar tas för givna. Allt fler suddar ut gränserna mellan sina analoga och digitala kommunikationsvärldar. Vi umgås och nätverkar. Vi skriver till varandra som förr och talar i telefon. Men nu bloggar, facebookar och twittrar vi också. Sköter våra professionella kontakter via LinkedIn och andra kanaler. Vi delar bilder och filmer via exempelvis Flickr och Youtube och vi kan besöka platser via nätet utan att resa dit på riktigt.
Vi kan på ett självklart sätt söka den information som vi vill ha. Vi tar in och vi ger ut. Många gör det villigt, andra med klackarna i backen. En del betalar inte ens sina räkningar via nätet. Andra är online 24/7.
De flesta av oss ser positivt på denna utveckling. Vi gör vårt bästa för att bidra med någonting vettigt från vår plats i världen. Att helt värja sig går nästan inte.
Vad vi än har för inställning så måste vi förhålla oss till bombardemanget av kommunikationssignaler och till att så många möjligheter till kunskap och samverkan är så nära. Vi är dessutom bara i början av skiftet.
Nya givande kommunikationsmönster
Jag har alltid haft ett brinnande intresse för individuella utvecklingsfrågor. Både personligen och i min profession som executive search-konsult och ledarcoach. Just nu är det intresset starkt kopplat till tankar kring hur den enskilda människan förhåller sig till de nya kommunikationsmöjligheterna och får dem att gå ihop med den egna livs- och arbetssituationen.
Av nyfikenhet och för att förstå saken bättre klev jag in i de sociala mediernas värld. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men har haft ovärderligt stort utbyte av mina erfarenheter. Jag har lyssnat och lärt, byggt relationer och delat med mig av kunskap och erfarenheter. Att sharing is caring har blivit något självklart och jag skiljer inte längre på mina kontakter från den analoga och digitala världen. Jag har tack vare de sociala medierna träffat människor som betyder väldigt mycket för mig. Och jag gillar mina aktuella kommunikationsmönster.
Men även om detta gett mig mycket personligen, så ser jag ändå att det kan vara ett kort steg från att vara nätoptimist till att tappa bort sig i kommunikationsbruset. Precis som med all annan kontakt med omvärld och medmänniskor finns en risk att man går vilse bland alla förväntningarna, förhoppningarna och kraven.
Saken blir kanske extra påfallande genom mitt yrke, där jag träffar otaliga personer som har svårt att få livspusslet att gå ihop. Konfliktytorna mellan professionella uppdrag och familjeliv är det som påtalas allra mest. Egen tid och utveckling är fina mål, men många har valt bort dem, ibland helt och hållet. Även jag har jobbat hårt för att få till en vettig balans i livet. Och det har antagligen du med.
Det svåra livspusslet
Den trend jag tycker mig se är att livspusselfrågan är i färd med att eskalera. Två typfall; de finns i ett otal varianter:
– VD:n känner sig otillräcklig både i företaget och hemma. Han har tänjt på tillgängligheten så att den närmar sig all vaken tid. Han är nästan aldrig ledig och har svårt att varva ner. De redan många mötena tenderar att bli ännu fler. Den ledarfilosofi han talar sig varm för hinner han aldrig ikapp i sin egen vardag. Han känner att han ägnar för lite tid åt de grundläggande strategiska frågorna i jobbet. Hemma har han svikit både hustrun och barnen med för många löften som han inte levt upp till. Trots att intentionerna varit de allra bästa. Han älskar sin familj men den håller på att glida honom ur händerna. Precis som så mycket annat.
– Eva var till en början euforisk över den bekräftelse hon fick på twitter. Snabbt blev hon en spännande identitet som väckte uppmärksamhet. Hon addade fler och fler och följdes själv snart av över tusen personer. Hon skrev självutlämnande och litterärt lovande statusuppdateringar. Hon trivdes och livet lekte. Tills det började bli svårt att hinna läsa allt. Svårt att komma på intressanta och slagkraftiga tweets. Hon lät bli att cykla till jobbet och twittrade på bussen till och från i stället. Undan för undan strök hon allt fler saker i sitt liv. För att sitta vid datorn eller med sin Iphone. Sov dåligt därför att hon var rädd att missa något. Tills det bara brast en dag.
Vi kan inte skylla på de sociala medierna. De har inte gjort det svårare för oss att få pusslet att stämma. Men pusselbitarna ser annorlunda ut. Därför kan vi behöva bli medvetna om hur de ser ut. Och givetvis, som alltid, se över balansen mellan vår externa kommunikation och de inre personliga behov som vi bär på.
I skuggan av den externa kommunikationen
Bakom all kommunikation finns nämligen människan. Där står du och jag.
Och om vi inte spjärnar emot alldeles våldsamt märker vi att det, i skuggan av kommunikationen mellan oss själva och omvärlden, pågår ett annat samtal. Det är vårt inre samtal – vår internkommunikation.
Hur vi har det med vår inre kommunikation styr i mångt och mycket hur vi lyckas med den yttre kommunikationen. Det behöver finnas en balans dem emellan för att våra signaler ska bli ändamålsenliga och ta oss åt det håll som är rätt för oss. Det inre samtalet definierar på ett avgörande sätt hur vi ser på oss själva och vilka möjligheter vi ger oss.
En grundläggande fråga blir alltså hur vi har det med den inre uppkopplingen. Någonstans i kommunikationsflödet måste människan kunna landa på en plats där det finns utrymme för att bearbeta det som pågår, bedöma vad som är viktigt och vilka spår som kan hoppas över.
Om man åker bobkälke genom sina dagar så hinner man inte med mycket mer än att klara av själva åket. Det är hårt underlag. Man är spänd i kroppen. Det går inte att uppfatta så mycket av det som svischar förbi. Än mindre hinner man med att föra någon reflekterande dialog med sig själv. På sin höjd peppar man sig till att bita ihop. Fokusera på dagens åk eller på vad som möter en när man kommer fram.
Jag tror att vi, för att komma helskinnade ur kommunikationsbeskjutningen, behöver ställa oss själva ett antal mycket enkla frågor.
Vad gör vi till exempel av alla dessa ideal, drömmar och önskningar som vi bär på men inte förverkligar? Verkligheten är uppenbart många drömmars fiende. Vad händer, om klyftan mellan de inre signalerna och det liv vi lever blir för stor? Blir vi offer för påtryckningar och önskemål? Kidnappas vi av utomstående krafter, som en virussmittad dator? Vad händer med vår inre kompass?
Vi samarbetar med andra, men samarbetar vi med oss själva? Är vi online med vårt inre jag? Vad är det vi vill och vad tycker vi är riktigt viktigt?
Vilken bild har vi av oss själva och våra möjligheter? Vad är det för budskap vi förmedlar? Är drivkraften positiv eller negativ?
Hur utveckla det inre samtalet? Var och en har sin referensram och syn på sig själv som en begränsning och en möjlighet – vilka vi än är och varifrån vi än kommer. Vårt ursprung och vår identitet finns med som en hinna att gömma sig bakom eller att spränga igenom. Ser vi nedvärderande, realistiskt eller idealiserat på vår identitet? Och vad har vi för bild av oss själva i förhållande till andra människor och andra grupper i vår omgivning?
Det finns många förhållningssätt. Varför inte ett krasst konstruktivt? Om vi utgår ifrån de verkliga förhållandena, kan vi med säkerhet lära oss hämta mycket mera positivt ur oss själva, vår kommunikation och våra relationer än vad vi upplever att vi gör.
Ett intensivt liv med externinformationen i den nya underbara kommunikationsvärlden förutsätter alltså också en levande internkommunikationen. Det inre samtalet måste vara tråden genom vårt liv, det vi kan återkomma till, vila i och få kraft ifrån.
Någon skriver, som en metod att hantera denna process. Någon målar. Någon tänker bra på promenaden i skogen. Någon mediterar. Sak samma vad man gör, bara man odlar en plats där man kan ägna sig åt sig själv och kalibrera sig själv inför färderna ut i den större världen.
I dagens kommunikation handlar allt om människan. Vi behöver balans mellan vår interna plattform och de roller vi spelar utåt mot omvärlden och våra medmänniskor. Vi ska trivas där och verka där. Bidra till andras utveckling och lära oss själva någonting nytt. Samt samverka med alla de fantastiska människor som kommer i vår väg.
Sak samma om det är via möten, twitter eller något annat.
Allt handlar om dig och mig.
www.tittihammarling.com/blogg
www.tittihammarling.com
www.aimsinternational.se
www.facebook.com/tittihammarling
www.facebook.com/tittihammarlingart
www.twitter.com/tittihammarling
http://se.linkedin.com/in/tittihammarling
(Ur antologin Kommunikation. Tjugofyra kommentarer av Finska Akademien.)
