Sammanslagningar av verksamheter vid förvärv är vanliga och de görs av många olika anledningar. Exemplen på mer, och ibland mindre, lyckade sammanslagningar är därför många. Här tänker jag reflektera över en särskild aspekt på dessa samgåenden, nämligen vem som tar över ledarskapet för de sammanslagna enheterna, hur man väljer vem som gör det och vilka konsekvenser det kan få.
I det ideala exemplet har en plan för hur sammanslagningen ska gå till, både sett till själva organisationen och till ledarskapet, lagts tidigt. En genomgripande DD, följt av en ordentlig analys och en noggrann planering i god tid innan själva transaktionen genomförs. I verkligheten vet vi att det inte alltid ser ut så. I vissa fall har möjligheten till ett förvärv dykt upp med kort varsel, huvudfokus ligger sannolikt på kärnverksamheterna och, viktiga men ändå, stödfunktioner har kommit i andra hand. Kort sagt, problemen får lösas efterhand och när de dyker upp.
Hur avgör man då vem som tar över ledarrollen för två motsvarande enheter vid en sammanslagning? Vilka blir konsekvenserna för verksamheten, för medarbetarna?
Vi börjar med den första delen om hur man väljer vem som ska leda den nya verksamheten. Möjligen är läget tydligt, där frågan om vem som är bäst lämpad enkelt låter sig besvaras. Den ene av två är tydligt mer erfaren och lämpad som person. Beslutande stakeholders känner ett starkt förtroende för personen i fråga. Förankringen bland medarbetarna är god, osv. Ofta är dock situationen betydligt svårare än så. De två cheferna för respektive tidigare enhet är, åtminstone på ytan, relativt jämbördiga och frågan låter sig inte alls besvaras så enkelt.
Olika vägar framåt kan då vara att låta balansen mellan de två tidigare organisationerna som helhet avgöra frågan. En annan möjlighet är att övertagandet är av mer fientlig art, att den förvärvande parten vill sätta sin prägel och sin ledning till 100 procent på den nya verksamheten. I något fall kanske man väljer att rekrytera en extern neutral ledare. Oavsett vilket är tydlighet och en snabb process till stor nytta, inte bara för de direkt berörda cheferna utan även för verksamheten som helhet. Man vill definitivt inte riskera negativa effekter på marknaden eller konkret i kundrelationerna. Att ta in en extern part som, ur ett neutralt perspektiv, hjälper till att utvärdera kandidaterna kan underlätta för alla inblandade. Inte bara för att det ger ett underlag för beslutande stakeholders utan även för att det kan ge en större legitimitet åt det beslut som fattas.
Minimera risken för utdragna processer
Risken med en utdragen process, som dessutom i värsta fall saknar en tydligt kommunicerad plan, är att den skapar badwill och blir en belastning för alla inblandade. Att man dessutom drar på sig ett ledarrvakuum kan orsaka ytterligare svårigheter. Det blir en dålig affär som kan ta lång tid att vända till det som en gång ville uppnå.
Den ideala processen bör snarare:
- Ha framåtblickande kund- och verksamhetsorientering. Vilka blir vinsterna och vilken är nyttan av förändringen?
- Vara snabb och transparent samt tydligt kommunicerad.
- Bli en win-win situation där man tar vara på det bästa från de båda verksamheterna.
- Ha en plan för nyckelmedarbetare, också för den som inte blir chef.
Klarar man att leva upp till huvuddelen av detta bör det vara möjligt att snabbt växla ut fördelarna av samgåendet och få acceptans från kunder, stake holders, ledare och medarbetare. Ju bättre man genomför processen, desto snabbare kan man också övergå till att börja lära sig av varandra.
